Sommar sommar.
Nu är det kallt ute, himla kallt... Jag har fortfarande en glad "bebis" och en sambo som är lyrisk. Men inte lika lyrisk, jag tror att det har börjat lägga sig lite. Blivit vardag och så. Fast varje gång Frans gör något nytt framsteg eller bara gör något som är roligt/gulligt/charmigt/osv så är han lika lyrisk igen. Han ser sjukt stolt ut när han märker att Frans är snabb i sin utveckling. Jag däremot, som är hemma med Frans varje dag och måste ha stenkoll, är mindre lyrisk över hans snabba utveckling. Han hade gärna fått ligga på samma ställe på golvet i alla fall i fem minuter.. Men näe, fort ska det gå tydligen. Överallt ska han, och speciellt dit han absolut inte får vara. Bita i alla kablar som jag HATAR mest av allt och jag hatar även tomma löften om att det ska fixas. Jag skulle kunna göra det själv, men jag orkar inte. Jag känner ofta att jag är lat. Som nu t.ex. Frans ligger och sover i sin säng och jag sitter vid datorn. Jag skulle kunna göra massa puréer och frysa in, jag skulle kunna städa till det litegrann, jag skulle kunna göra mycket. Det jag har gjort är att jag har handlat Johans julklapp, jag har torkat upp spya som Frans kastade upp (ordentligt... Han hade dessutom feber i morse, 38.4, så han kanske har magsjuka?? Eller så är det väl mjölk kanske?), jag har inte ätit frukost än, jag har fått på mig kläder, jag har fått Frans att somna och somna om, jag har försökt fixa julkort på internet... Det kommer nog inte bli några på Frans i år... Tyvärr! Sen så har jag inte gjort så mycket mer. Jag misstänker att jag inte kommer att göra så mycket mer heller. Jag hatar det här... Jag skulle lika gärna kunna ta fram en hammare och kabelgrejs och trolla bort den där hemska antennkabeln. Men jag vet att jag inte kommer att göra det. För att jag har blivit alldeles för förslappad. Jag längtar tills efter jul. Då ska jag börja träna, jag vet att jag kommer att göra det - det är inget jag bara säger. Nu när jag slutat amma (bestämde mig i morse att det var sista amningen, jag har ingen mjölk kvar nästan. Jag hade inte ammat på över ett dygn igår och dom var inte spända) så finns det inga fler ursäkter, smal ska jag bli. 8 kilo ska bort innan Frans fyller ett år. Jag vet att det kommer att gå.
Åh jag längtar tills jag får se Emils lyriska blickar på vår son :) Vilken känsla!!
Det är bra Hanna!! Peppa upp dig själv! När jag gick ner i vikt för typ ett år sedan ("bara" 5 kg men det var tuffa kilon!!) så såg jag det lite som att jag mobbade mig själv och tyckte det var stenkul! Jag typ gick emot varenda lathetstanke i kroppen och ba "nepp inge TV här inte nu ska vi jogga lite", samtidigt som jag kände mig sååååå irriterad på mig själv! Det var som lite schitzofrent hehe..samma med godis och onyttig mat. Blev jag sugen så såg jag det som en utmaning att jag skulle minsann inte äta något gott, bara äckliga grönsaker och proteiner och annat nyttigt..inget gott..haha! Jag är kanske lite knäpp men det funkade för mig! Jag hade också under alla dessa veckor en full godispåse i skafferiet, det var min tröst! För jag blev aldrig desperat då. Jag visste ju att OM jag skulle bli tvärsugen och dö om jag inte fick godis kl 02 på natten så hade jag hemma. Så jag hade valet om det var liv och död. Men jag rörde det aldrig! Fast det konstiga var att innehållet i påsen minskade hela tiden..och alla här hemma var så himla oskyldiga.. :)
Jag har också blivit så himla förslappad, gör ingenting som jag vet att jag borde göra på dagarna när jag har tid...
