intemyckettillliv

Innan jag fick Frans så trodde jag inte att man skulle bli speciellt annorlunda när man väl fick barn. Självklart kommer jag vilja gå ut lika ofta på krogen med mina vänner och självklart så kommer jag inte ha några problem att sova utan mitt barn nån gång då och då. Jag tyckte att "varannan vecka" skulle vara det ultimata! En vecka för sig själv och en vecka för sitt barn. Herreguuud va skönt, sova ut en hel vecka och göra något roligt på helgen. Förstod aldrig riktigt den där sorgen som min kompis Sandra kände varje gång Elisia skulle till sin pappa för en vecka. Tänkte väl att hon skulle tycka att det var skönt att kunna gå ut på kvällarna till kompisar och stanna längre än till halv sju, att hon kunde gå på bio utan att fixa barnvakt, slippa laga riktig mat osv.

Nu när jag har Frans kan jag inte förstå hur man överlever som "varannan vecka förälder". Jag antar att man måste förbereda sig mentalt den veckan man har barnet, att de sista dagarna är pest för då vet man att man snart är utan igen. Att det kan kännas rätt så skönt sista timmen om barnet är trotsigt, men sekunden man säger hej då till barnet så känns det direkt tomt, och man vill spola fram tills veckan är slut. Det är väl kanske den största anledningen till att jag aldrig vill bli ensamstående. Vill självklart inte att det ska ta slut med världens bästa Larsson, inte bara av den anledningen att jag inte skulle vilja träffa Frans varannan vecka. Grejen är ju den att om det skulle ta slut mellan oss så skulle varannan vecka inte funka, inte så länge Johan spelar fotboll. Jag har bestämt att vi aldrig ska göra slut, och om jag får tro det Johan sa igår så kommer han aldrig heller göra slut. Om det beror på att han inte vill sluta med fotbollen för att få ha Frans (iaf varannan vecka) vet jag inte :)