intemyckettillliv

Ibland önskar man att man kunde dela sig själv i typ tre. Så man kan träffa den kompisen och den och samtidigt vara hemma med Frans och hans far. Jag får hela tiden prioritera bort saker som är himla viktiga, oftast kompisar. Sen då man har tid att hitta på något och kanske till och med är någorlunda utsövd så är det svårt att hitta någon att va med. För det är oftast lördagkvällar, då Johan kan ta Frans på dagen och låta mig sova, och då är det festkväll. Därför har det väl blivit så att jag mest har hängt med mina systrar och/eller Johan. Skittråkigt att inte känna att man orkar eller kan.

Jag orkar inte alltid röra mig från lägenheten... Trist men det tar på krafterna att amma, amma, amma, fundera över om Frans har rätt temperatur, tänk om han svettas ihjäl, tänk om han fryser... Han har lite ont i magen? Eller är han bara trött? blöjbyte 5 gånger på raken för direkt man bytt blöja så kommer ett nytt lass, laga mat, äta mat, samma gamla lägenhet och inget sällskap förutom min skrutt, hur ska man underhålla han när han äntligen är vaken? Prata så han skrattar? Då kräks han upp allt han ätit och då byter man på honom, lägger honom spritt naken på en handduk så han får lufta, baaajs, kiiiissss, krääääk. Man pratar med honom, han skrattar, man pussar och tar upp honom i famnen - han blir hungrig, amma, amma, amma. Kräka kräka kräka. byta kläder på han och på mig, skulle sitta fint med en lååång dusch. Frans somnar, man springer in i duschen och snabbar sig allt man kan för man vet inte om det är en 4-timmars sovning eller en 10 minuters powernap. Allt det vi gör tillsammans är det bästa jag vet, än fast det är kräk hit och dit och bajs och allt man normalt inte gillar. Jag skulle inte byta det mot nånting alls. Men det är synd att mina vänner får "lida", om dom nu gör det. Därför kan inte jag planera i förväg att följa med dom ut, jag kanske är helt slut på kvällen och inte orkar. Jag vill inte måsta ringa för 3:e helgen i rad och säga att jag är för trött... Det är inte kul. Det var därför jag inte hörde av mig till nån i tisdags om att jag skulle ut, jag och Malin bestämde oss under kvällen att det minsann skulle bli utgång. Jag hade himla roligt och det gav mig jättemycket att få träffa alla och få va lite för mig själv, trots att jag var bland folk.

Det ska bli skönt när Frans börjar sova längre stunder på nätterna så man kanske får 6 timmar sömn utan avbrott. Man offrar mycket när man skaffar barn, nu struntar jag i att kroppen aldrig kommer bli densamma, kommer förmodligen inte gå ner dom här 9 kilorna (har tydligen gått ner ett) och det får man leva med, jag hoppas bara att mina bästa kompisar fortfarande är det än fast jag kanske är sämst på att träffas och höra av mig. Jag försöker höra av mig men dagarna rusar iväg, jag försöker svara på sms i tid men det glöms ofta bort för att det var annat i vägen och jag inte kunde svara på en gång. Sen vet ju alla vid det här laget att jag är sämst på svara i telefon. Men det betyder ju inte att jag inte bryr mig, jag är bara döv - trots att jag bytt ringsignal, utan att jag visste det.