intemyckettillliv

I natt var jag på förlossningen, vi kom in i ett rum där de ställt i ordning en extrasäng. En av sköterskorna sa "Den här använder vi för att ta hål på fostervattenshinnan. Du kommer inte känna att vattnet har gått förrän du ställer dig upp." "Okej" sa jag.

Det kom in en barnmorska med en journal och presenterade sig och gav mig order att hoppa upp på extrasängen de ställt i ordning. "Väntaa...." sa jag "Ni har väl inte tänkt sätta igång mig?!" jag kände hur nervös jag blev, och paniken började komma. Det var ju inte såhär jag ville ha det, jag ville ju att det ska börja av sig självt. Om de sätter igång mig är det större risk att jag måste få värkstimulerande dropp då? Det vill jag verkligen inte ha, jag är inte förberedd mentalt! Jag vill verkligen inte ha ryggmärgsbedövning heller!! Där går gränsen! Jag vill inte att mitt barn ska må dåligt av förlossningen. Nu vill jag hem!

Barnmorskan tittade i sin journal och sa att jo det skulle dom minsann. Nu skulle bebisen komma ut. Jag tittade på Johan och undrade om han inte skulle säga nått, vilket han inte gjorde... "Men jag är ju bara i vecka 36, varför ska ni sätta igång mig nu??" jag kände att jag blev ännu mer nervös och litade inte på barnmorskan för fem öre. Varför har ingen sagt nått till mig tidigare? Barnmorskan gick ut från rummet, kom tillbaks efter en stund och visade mig journalen, pekade på ett namn: Ida Söderström. "Det är väl du?!" sa hon irriterat och jag kände hur en lättnandes suck kom och jag sa "NÄäää!! Det är det inte!". In kom en liten tjej med världens mage, "Här ligger tvilling A och här ligger tvilling B" sa hon och visade med händerna. Det var hon som var Ida Söderström, hon var den som skulle bli igångsatt. Jag och Johan skyndades oss därifrån. Vi funderade också på varför vi kommit dit i överhuvud taget. Sen vaknade jag.