intemyckettillliv

Jag är så glad så glad. Johan och hans Umeå FC har varit med om en sjuuuk säsong. För fem omgångar sedan trodde nästan ingen att dom skulle vinna hela division 1 Norra och spela i Superettan nästa år. Under vårsäsongen blev de aldrig besegrade, 15 matcher utan förlust. Men sen när sommaruppehållet var över kom förlusterna. Aj aj aj, det som var så "nära", "vinna mot bra lag och förlora mot alla dåliga!", "Typiskt UFC, spela bra på våren och dåligt på hösten"... kommentarerna haglade och jag var rätt sur. Direkt jag såg en sådan kommentar i gästboken eller hörde någon lägga en dryg kommentar blev jag som ett trotsigt barn i skallen. Jag vet inte vad jag trodde. Jag trodde att det skulle gå, att dom skulle klara det. Dom är ju bra! Stabilt lag med spelare som verkligen är jordnära, ödmjuka, schyssta och rättvisa. Varenda person som spelar i UFC som jag träffat är jag lite småkär i. Jag vågade dock inte tro att dom skulle vinna norrettan. Mest bara för att det skulle vara för bra för att vara sant.

Jag brukar ha en känsla innan match och den brukar stämma. Jag har en känsla på vinst, men vågar inte tro på den. Sen kan jag ha en känsla av förlust, men vill inte tro på den. Hur som helst så trodde jag ALDRIG aldrig aldrig att bortamatchen mot örebrolaget BK Forward skulle bli vinst. Men när det blev vinst, så började hoppet om superettan komma tillbaka.

Det värsta av allt var inte nervositeten, alla helger och dagar som Johan var borta, träningar varje dagen mellan 17-20, aldrig kunna vara uppe sent på helgen pga match dagen efter, bara äta rätt, inga godsaker. Johan satt och drack c-vitaminbrus medan jag satt och åt godis... hur tjock känner man sig inte då? Det värsta av allt (som jag nu kan släppa) var allt vidskepligt. Åååå herregud! Ni fattar nog inte, det går inte att förstå. Ångesten då man måste göra precis samma sak som matchen innan, om det gått bra. Inte duscha på söndagar, klippa håret på Johan innan match, hade jag dom eller dom skorna sist? Vågar jag byta från solläktaren till den gamla läktaren? Vågar jag åka på bortamatchen mot Boden? Dom förlorade sist jag var på bortamatch.... men då var jag ju gravid.... Kanske är annorlunda nu? Frans måste ha barnvakt, dom har aldrig vunnit då han varit med, eller har dom? Att hålla reda på allt.

Jag vet ju bättre, jag fattar ju att det inte beror på vilka skor jag har på mig, eller om jag satt på den eller den läktaren. Det har absolut inget att göra med att jag satt hade filt med mig för benen eller ej. Varför skulle det? Men ändå går jag där med fetångest. Pappa följde ju med. När han stanna hemma så började UFC vinna. UFC förlorade då han såg på sist. Kommer dom göra det igen? Shit! Det kan bli pappas fel att dom förlorar! Men då börjar man söka lösningar. "Jamen sist han såg var det ju 'bara en vanlig match'. Nu spelar dom ju den viktigaste matchen, den sista matchen... Det är ju skillnad. Då borde det gå bra?!" Det gick ju bra. Matchen var den mest nervkittlande jag någonsin sett. Okej, HÅS FFs matcher mot Vindelns IF var inte nådiga dom heller.... Hujeda mig!

Drygt 6000 pers på läkaren. Ca 4500 mer än vad det brukar vara. Jag "hatar" många av dom, det värsta jag vet är medgångssupportrar. "Heja FC! Vi älskar er!!! (När det går bra)" *klapp klapp*. Jag vet att det inte är något konstigt att gå på matcher som är spännande. Dom som "räknas". Men hade 6000 pers varit där varannan söndag... Det hade nog gett en fattig förening en hel del pengar. Men jag vet också att många supportrar bor långt borta, reser upp från göteborg enbart för att se matchen. Fattar ni vilket engagemang? Resa en hel del mil för att visa sitt stöd. Bidra med sin röst och sina applåder... Inte fy skam.

Visst, det går inte att sitta där varannan söndag... eller? Jag har då gjort det. Jag vet massvis av pers som gjort det... Men jag fattar ju att folk har liv. Jag tycker bara det är trist att då UFC behöver det mest, så är det många som väljer att inte gå. För det är väl inte roligt att se när dom förlorar? Skiter jag i, det är trist men det är också ett stöd att man står där.

Hur som helst, "vi" vann. Världens grej. Sjukaste på länge. Matchen börjar 15.00, efter 13 minuter gjorde det gästande laget 0-1. Där dog jag. "Blir det 1-1 innan halvlek så vinner vi" tänkte jag. 6 minuter innan första halvleken var slut gjorde Erik Lundstörm 1-1. Lyckan var total. Stod upp och hoppade och kramade Lisa och var nära tårar. Skakade i hela kroppen av nervositet och lyckorus. Ååååå herregud - Det sammanfattar de två timmarna ganska bra. Efter totalt 64 minuter kommer min Johan från högerkanten och skjuter ett inlägg till Danny som nickar in bollen i mål. 2-1. Det var allt som behövdes. Men det var fortfarande 20 minuter kvar. Fruktansvärt. När övertidsminutrarna började ticka så stod vi upp och klappade, skitskraja, dödsnervösa och förhoppningsfulla. Dommarna blåste av. Alla dog. Eufori.






(bilder tagna från ufc.se)